HERA Lab i Italien, som genomförs av COSVITEC i Neapel, har nu kommit långt i sin utveckling, och det som framträtt starkast är något som går bortom individuell utveckling: en grupp som i sig själv har blivit en resurs.
Labbet började med en fas som ägnades åt att bygga ömsesidigt förtroende och samhörighet. Genom aktiviteter grundade på principerna om ömsesidig hjälp, solidaritet och kollektiv egenmakt skapade deltagarna gradvis ett utrymme där personliga erfarenheter, rädslor och ambitioner kunde delas öppet. Under en av de första sessionerna fick varje deltagare reflektera över sina egna sårbarheter och styrkor genom en övning inspirerad av den japanska konsten kintsugi, där trasiga föremål lagas med guld och sprickorna blir en del av det som gör något värdefullt. Sessionen ledde till oväntat djupa stunder: kvinnor delade berättelser som de sällan tidigare hade uttalat högt, och gruppen lyssnade med en närvaro som handledaren beskrev som en av de mest berörande upplevelserna hittills under hela labbet.
I slutet av teambuildingfasen skapade deltagarna små handgjorda armband, där varje armband bar ett visdomsord valt av en annan medlem i gruppen. Det var en enkel gest, men den fångade något verkligt i det som hade byggts upp: en gemenskap av kvinnor som hade valt att verkligen se varandra och att ge varandra något att bära med sig vidare.
”Jag kom hit och trodde att jag behövde uppdatera mina färdigheter. Jag hade inte förväntat mig att hitta människor som förstår exakt var jag befinner mig”, sade en deltagare när hon reflekterade över de första veckorna av labbet.
Fasen ”Learning to Learn”, som följde, förde med sig ny energi. Genom arbete med teman som growth mindset, kompetenskartläggning, lärstrategier och mentorskap började deltagarna koppla sina inre reflektioner till världen utanför. Ett återkommande tema under dessa sessioner var gapet mellan hur deltagarna såg på sig själva och hur mycket de faktiskt visste och kunde göra. En kollektiv kompetenskartläggningsövning, där varje kvinna delade med sig av sina kunskaper och erbjöd sig som informell lärare för andra, gjorde detta synligt på ett sätt som statistik eller bedömningar aldrig hade kunnat göra.
Det som fortsatt att sticka ut i takt med att labbet går in i sina senare faser är gruppens egen styrka. Deltagarna har inte bara engagerat sig i programmets innehåll: de har byggt något tillsammans som sträcker sig långt bortom enskilda sessioner. De stöttar varandra mellan träffarna, delar reflektioner och har tydligt uttryckt att de inte vill att denna gemenskap ska ta slut när det formella programmet gör det. Den önskan är i sig ett av labbets mest betydelsefulla resultat. Den speglar vad som kan hända när kvinnor över 45 år får tillgång till ett strukturerat, tryggt och genuint deltagarbaserat utrymme: de utvecklas inte bara individuellt. De bygger något tillsammans som varken programmet eller någon av dem hade kunnat skapa på egen hand.
